Geopolitik

Den första axeln i Hermínio Cerqueiras verk är också dess tyngdpunkt: en samling böcker med strategisk analys, skrivna under en kort men ovanligt intensiv period, som behandlar det internationella systemets övergång från slutet på det unipolära ögonblicket till den rivaliserande multipolariteten med 2026–2050 som horisont. Den läsare som följer axeln i den ordning som föreslås här inser snart att det inte rör sig om en samling lösryckta titlar utan om ett sammanhängande intellektuellt projekt, med ett eget ordförråd, en uttalad metod och en återkommande geografi: Hormuzsundet och Persiska viken, Taiwansundet och Indo-Stillahavsområdet, den ukrainska fronten och Natos östra flank, östra Medelhavet – och, genom allt detta, Portugal, tänkt inte som åskådare utan som en liten atlantisk stat som tar emot, sprider vidare och ibland förstärker systemets chocker. Metoden är densamma hela vägen: kontrollerbara öppna källor, en uttalad dialog med den internationella strategiska litteraturen (från Mahan och Clausewitz till Waltz, Keohane, Nye, Taleb eller Havel), en disciplinerad åtskillnad mellan fakta, tolkning och framtidsbedömning, och ett medvetet val av den portugisiska stavning som föregår 1990 års stavningsavtal. Tonen pendlar för sin del medvetet mellan traktaten och den medborgerliga essän: författaren skriver, som han medger i en av dessa böcker, med stringens men utan kyla, övertygad om att det vore ett svek mot det som verkligen står på spel att tänka geopolitik som ett abstrakt spel mellan makter. De avsnitt som följer kommenterar varje bok för sig, utan att förlora ur sikte den byggnad som de tillsammans utgör.

Den tredje axeln i Hermínio Cerqueiras verk stiger ner från stormakternas skala till den europeiska och portugisiska – och det är här som katalogen visar sitt mest konstruktiva ansikte. Om de geopolitiska axlarna diagnostiserar en värld i sönderfall frågar den här axeln vad Europa, och inom Europa Portugal, kan göra med den diagnosen. De fem böcker som ingår bildar ett sammanhängande program i politisk ekonomi: suveräniteten tänkt som en summa av förmågor (Autonomia Estratégica), kritiken av de budgetregler som stryper den (O Mito dos 3%), den strategiska traktat som för den vidare in i årtiondet 2026–2036 (A Esperança Lúcida / Lucid Hope), det samhällskontrakt som ska bära den inifrån (A Economia da Dignidade) och det gemensamma hem som rymmer den (A Bíblia do Ambiente). I alla finns samma bärande övertygelse: beroenden har sitt pris, och suveränitetens möjligheter – inom energi, teknik, budget, det sociala och det ekologiska – byggs upp eller går förlorade genom beslut.